Foto: www.sweski.com / Kjell-Erik Kristiansen
Säsongen börjar verkligen närma sig sitt slut. Denna helg är jag på plats nere i Torsby för genomförande av de två sista deltävlingarna i Intersport Cup (Sverige Cup). Inför denna helg hade jag rasat ner till sjätteplats i den totala cupställningen efter ha missat 4 st deltävlingar tidigare under vintern, bland annat när U23 VM avgjordes. Totalt består cupen av 10 st deltävlingar varav 2 st får man räkna bort. Jag kommer således ha 2 tävlingar mindre att tillgodoräkna än de flesta andra, vilket gör att det kommer bli tufft för mig att nå toppen.
I går tävlade vi en sprint i klassisk stil, något som jag inte har gjort sedan Bruksvallarna 2014. Sprint brukar i vanliga fall inte alls vara min starka sida, denna vinter har jag inte kvalat vidare från en enda prolog (förutom i Östersund där tävlingen blev inställd) och just med tanke på det var det mycket glädjande och kanske lite chockerade när jag gick och vann prologen.
Kroppen har känts piggare och piggare för varje tävlingshelg jag har fått efter förkylningen i början av februari och gårdagens resultat vart helt klart att kvitto på en stigande form. Både i kvartsfinalen och semifinalen hade jag en god känsla i åkningen, jag hade bra med krafter i de tyngre partierna och även i spurten kunde jag utmana de allra snabbaste tjejerna. I finalen började krafterna dock tryta men trots det räckte det nästan upp på pallen. Jag fick ge mig med en tåspets (0,05 sekunder) mot Maja som tog tredjeplaceringen som i sin tur inte hade mer än en halv sekund upp till Evelina på andraplats. Tight spurt med andra ord och att jag kunde vara med och slåss mot så pass starka sprintåkare på upploppet kändes super roligt! Åt Maria som segrade fanns det inte mycket att göra åt, hon var helt enkelt urstark!
På söndag återstår en sista tävling, 10km i fristil och med gårdagens resultat är jag tillbaka i kampen om den totala segern. Jag har fortfarande relativt många poäng upp till min klubbkompis Lisa som håller greppet om den gula ledarvästen, men som sagt inget är omöjligt och lyckas jag få till en kanonlopp i morgon så finns det fortfarande en liten chans för min del.
I går tävlade vi en sprint i klassisk stil, något som jag inte har gjort sedan Bruksvallarna 2014. Sprint brukar i vanliga fall inte alls vara min starka sida, denna vinter har jag inte kvalat vidare från en enda prolog (förutom i Östersund där tävlingen blev inställd) och just med tanke på det var det mycket glädjande och kanske lite chockerade när jag gick och vann prologen.
Kroppen har känts piggare och piggare för varje tävlingshelg jag har fått efter förkylningen i början av februari och gårdagens resultat vart helt klart att kvitto på en stigande form. Både i kvartsfinalen och semifinalen hade jag en god känsla i åkningen, jag hade bra med krafter i de tyngre partierna och även i spurten kunde jag utmana de allra snabbaste tjejerna. I finalen började krafterna dock tryta men trots det räckte det nästan upp på pallen. Jag fick ge mig med en tåspets (0,05 sekunder) mot Maja som tog tredjeplaceringen som i sin tur inte hade mer än en halv sekund upp till Evelina på andraplats. Tight spurt med andra ord och att jag kunde vara med och slåss mot så pass starka sprintåkare på upploppet kändes super roligt! Åt Maria som segrade fanns det inte mycket att göra åt, hon var helt enkelt urstark!
På söndag återstår en sista tävling, 10km i fristil och med gårdagens resultat är jag tillbaka i kampen om den totala segern. Jag har fortfarande relativt många poäng upp till min klubbkompis Lisa som håller greppet om den gula ledarvästen, men som sagt inget är omöjligt och lyckas jag få till en kanonlopp i morgon så finns det fortfarande en liten chans för min del.